De första
bebyggarna i Roslagens karga utskärgård anses ha varit folk
som kom från öster. Namnen på de första kända
invånarna har nämligen en baltisk prägel - Joa, Rebb,
Kers och Munk och härstammar sannolikt från Estland och Lettland.
Av detta arrenderades stora delar ut till svenska staten som tillsatte tillsynsmän på många öar - s.k. rotemän eller båtsmän. |
||
På 1800-talet
bodde t.ex. båts-mannen Ros med sin familj på Norröra i
en liten låg timmer-stuga, som finns kvar nära Missionsförbundets
kapell. Huset hör nu till fastigheten Norröra 1:19. Staten betalade Ros med naturaförmåner, beklädnader och en liten lön - allt tillsammans uppgick till en krona per dag. |
||
Eftersom
landet var lägre, såg ön annorlunda ut med fler kobbar
och skär, och så sent som på 1930-talet gick det vid
högvatten att ro mellan själva Norröra och dessa öar,
t ex "Skäret" och "Klubbörn". Strax norr
om Waldemarsudde (förr "Småöra") gick det in
en stor vik vars innersta del var djupare och bildade den lilla insjön
"Byviken" - på sommaren en oas för många sjöfåglar
och på vintern en skridskobana för byns ungdomar. Det var kring
den som öns första bosättare bosatte sig för dess
hamn var helt skyddad. Men den byn brändes ner den 11 juli 1719 när
ryssarna härjade Roslagen under Karl den tolftes krig. Den nya byn
byggdes upp längre söderut där det också gick att
få en skyddad hamn mellan Söderöra och Norröra. |